Användningen av flera processorer i en enstaka dator

Även om användningen av flera processorer har ökat de senaste åren är multiprocessor-datorer mer än 30 år gamla. Sedan dess har deras kapacitet utvecklats lika mycket som deras genomförande. Moderna stationära datorer kan ha ett enda chip med så många som 12 bearbetningskärnor. Varje kärna kan slutföra en uppgift oberoende av varandra. Att använda flera processorer i en dator har lika mycket med mjukvaran som med hårdvaran.

Asymetrisk Multiprocessing

Det tidigaste genomförandet av multiprocessing kallades asymmetrisk. Denna typ av bearbetning var i huvudsak två helt distinkta processorer som inte kunde dela resurser. Som ett resultat behövdes separata operativsystem eller operativsystem för varje processor. Denna form av multiprocessing är i första hand lämplig för anpassade applikationer, såsom en router där en processor endast hanterar paketförmedling medan den andra handlar uteslutande med administrativa uppgifter.

Symmetrisk Multiprocessing

Symmetrisk är den vanligaste, moderna formen av multiprocessing. I det här fallet hanterar ett enskilt operativsystem resurserna hos alla bearbetningskärnor. Program inom det operativsystemet kan utformas så att båda processorerna används samtidigt. På samma sätt kan flera program som körs inom det operativsystemet tilldelas separata processorer. Processorer i symmetriska miljöer delar samma minnesbuss och andra externa resurser.

Flera socket moderkort inställningar

Multiprocessing-modellen har också två fysiska implementeringar. De första och äldsta typerna av multiprocessor-kompatibla moderkort utformades med flera separata CPU-uttag. För närvarande är den här applikationen begränsad till moderkort i servernivå, till exempel Intels Xeon-rad. Moderkortet är då konstruerat med arkitektur som delar minnet mellan de båda processorerna, liksom att processorerna själva kommunicerar med varandra. Moderkort finns tillgängliga som rymmer upp till fyra kontakter.

Flera processorer

Den stora majoriteten av multiprocessing-kompatibla datorer använder idag den andra fysiska implementeringen, ett enda multicore-chip. Denna typ av chip passar in i ett enda uttag, men innehåller många processorer inom, kända som "kärnor". Möjligheten att få åtkomst till minne och sprida arbete bland de olika processorerna är byggd inom arkitekturen på chipet. moderkortet tillhandahåller bara en enda buss till det klustret av processorer. Chiptätheten varierar från två bearbetningskärnor till så många som 12.